Idag åkte jag till stan för att gå på möte och passade på att ta på mig min nya blå basker som jag fick av maken i julklapp. Nu när jag är rödhårig har jag fått en helt ny känsla för blått, märkligt vad mycket hårfärgen kan betyda för vilka färger man föredrar.
Eftersom det var lite kyligt i luften passade jag även på att ta på mig dubbla lager stickat med den här trevliga västen under den sedvanliga yllekoftan. Det är jag som gjort mönstringen och mamma som konstruerat själva modellen. Den är stickad i ett tvåtrådigt supermjukt babymerino-garn från Falklandsöarna som vi hade tänkt lansera nästa år men som vi senare bestämde oss för att vänta lite med. Vi hade helt enkelt lite för mycket på gång och då är det bra att låta en del saker vänta på sig till rätt tillfälle.
Katten låg som bäst och sov i fåtöljen när jag kom ned i vardagsrummet och störde honom genom att dra fram fotostativet. Jag har ännu inte hittat de bästa ställena att fota på i huset utan får testa mig fram vart ljuset är bäst allteftersom. Vardagsrummet fick det bli idag efter att ha svurit en stund över vad mörkt det var i syrummet på övervåningen där jag först hade tänkt fota.
Den svarta kappan är en favorit på vintern och har hängt med i många år nu och fortfarande nästan ser helt ny ut (förutom på några lite slitna ställen på pälsmuddarna). Men så gjorde de ju kvalitét som håller länge förr om åren också. De långa skinnhandskarna köpte jag för några år sedan i en handskbutik i Göteborg. Jag var nere på besök och gick på stan i flera timmar för att hitta handskar till just den här kappans trekvartslånga ärmar. Det var tillsammans med min kära vän Katrin som snällt gick med i affär efter affär när jag blev allt mer manisk i min jakt på de perfekta handskarna. Där utmärkte hon sig verkligen som en otroligt tålmodig vän och jag skäms allt lite över vad jobbig jag måste ha varit just den dagen. Till råga på allt glömde jag passa hennes toadörr (som inte gick att låsa). Hon hade precis passat den åt mig och när jag skulle göra samma glömde jag bort mig eftersom jag stod vid spegeln och beundrade mina nya handskar. Varje gång jag har på mig dem nu tänker jag på den gången och blir på samma gång varm i hjärtat över min fina (och tålmodiga) vän samtidigt som jag påminner mig själv om att vara lite mer uppmärksam och inte fastna i mina egna tankespår på det där viset. Det kan ju måhända ibland vara lite charmigt, men allt som oftast är det ju förmodligen irriterande och det är verkligen ett karaktärsdrag som jag vill förbättra. Kanske ett försenat nyårslöfte?
Today I was going to town for a meeting an decided to wear my new blue beret that I got from my husband as a christmas present. Ever since I changed the hair to red I’ve had a new feeling for colors and blue has quickly become a new favorite. It was a bit chilly outside so I decided to wear two layers of knit and took this little vest under my usual knitted cardigan. The pattern is made by yours truly and the model is my mothers. It’s made from a supersoft baby merino wool that we had planned to launch this year but decided to wait a bit with. The cat was sleeping in the happily in the chair in the living room when I came down and disturbed him with my camera. I haven’t found witch places that are the best for taking pictures in the house yet so it’s a lot of moving the camera around trying different lights. The black coat is my favorite for winter, have worn it several years and still it hardly looks worn. That truly speaks of the quality that they made in the olden days. When clothes where made to last…..
